För hemtam bloggläsare är det ju ett välbekant faktum att jag för fyra månader sen flyttade från ett hus i skogen till en lägenhet i staden. De som känner mig väl vet att jag är svag för natthimlen och dess stjärnor. Det har varit ont om sådana upplevelser då stadens egna ljus lite har stulit showen. Men just denna kväll visade sig stjärnorna då jag och en kär vän vandrade så långt så vi kom bortom stadsljusens distraherande sken. Tystnaden var i det närmaste total och träden avtecknade sig dovt mot den vita snön och havet låg fruset under en magisk dis och där var de...stjärnorna...

Min själ sög i sig av upplevelsen och jag kände hur hela livet kom så nära...

Så tack min vän, för att du följde med mig, för att du gav av ditt stillsamma sällskap,.