När tröttheten tar över en, inifrån och ut, finns inget motstånd. Vilken känsla som än väljer att erövra ens medvetande, gör det utan att behöva anstränga sig. Känslan etablerar sig och transformeras till en tanke. Tanken slår rot, vattnas ibland av tårar, växer och blommar ut i ännu en känsla, starkare än den första. Säkrare på sig själv.

Jag är fångad av en känsla nu, trött och utan kraft att försvara mig. Frågan är om jag verkligen vill försvara mig? Är inte det här ett emotionellt frö jag faktiskt väntat på under större delen av mitt liv? Det är nu jag gråter några tårar för att få fröet att rota sig, stanna kvar inom mig. Värmen det lilla fröet behöver för att växa och bli ett tanketräd som skyddar mig mot livets väder och vind, får jag från de människor jag har nära, från dem jag älskar.