Jag antar att tiden i verkligheten rör på sig, så där så som den förväntas göra. Men, i min saknad, i min längtan, står tiden still, som om den hade bestämt sig för att plåga mig, som om den ville mig illa. Frusen i ett ögonblick som passar in då, nu ,sen och när som helst, upplever jag ett viktlöst tidshål. Murat i sten, med en grönska som varken lever eller dör, en stillbild av livet.

Jag är halv.